De ska inte få vinna, var stark

glöm förra inlägget. Men är så arg och ledsen. Nu skriver jag allt, skiter i om ni bryr måste få skriva av mig.

Jag uppfattar mig själv som en pratglad tjej, som lyssnar och ställer upp för alla oavsett om vi är bra kompisar eller inte. Jag uppfattas jämt som posetiv. Men. Men.

Igår kom det en kille, som är tydligen kompis med mig. Jag känner honom inte gjorde det för 5 år sen men inte nu. Han säger så här: Det märks att du inte var i skolan idag, jag svarar: Jahaa, varför då? Då säger han: Det märktes för ingen snackade om dig. Självklart frågade jag vad det betydde. Då sa han att de flesta snackar om dig och att du skulle göra samhället en stor tjänst genom att hålla käft.
Självklart blir jag ledsen, jag är inte stark, har aldrig vart. Jag är svag, väldi svag. Men jag kämpar och frågar vilka dessa är. Då svarar jag är inte så elak att jag avslöjar dem.

Men att säga det till mig det klarar han och så garvar han. Det är inte bara de andra utan även mina kompisar. Tack, Tack. Känns ju kul att gå på avslutningsfest nu då. tack. Tack.

Klart man börjar fundera på vilka som är fulla av skit och som snackar när jag inte är där. Han är ju bara ut efter att såra mig. Förstår inte varför man måste berätta om det snackas skit om en. För jag vet att många tycker han är en idiot, men säger inget för det första är jag väluppfostrad så jag vet att det är fel att säga nått och för det andra så känner jag honom inte så jag har ingen anledning.

Men när man får veta sånt här, jag blir knäckt.

För i hela mitt liv har det handlat om att alla ska vara nöjda med mig, jag har gjort viktiga val som har handlat om mig men besluten har inte vart så att de ska bli bra för mig utan för andra. Jag vill att andra ska vara nöjda med mig, inte att jag ska vara nöjd med mig själv. Det har jämt vart så i mitt liv.

Visst fattar jag att alla människor snackar skit. även om mig. Men de som snackar om mig känner mig inte. Inte alls.

Jag kan vara vaken hela nätterna för att lyssna i telefonluren när andra gråter och tycker allt är jobbigt, jämt, jämt, jämt. Jag har mått uselt, jag har sett allt svart men ändå lyssnar jag på dem. För som sagt de ska vara nöjda med mig inte jag med mig själv. Sen kommer det som svider. Jag får aldrig höra : Tack för att du lyssnade, tack för att du lyssnar klockan 3 på morgonen. Aldrig.

Jag får aldrig höra: Vad söt du är idag, har du ny tröja? Jag vet att de märker men säger aldrig nått. Men när en kompis kommer med ett par nya örhängen då börjar komplingarna flyga i luften. Men inte för mig, aldrig.

Jag vet man ska inte begära för mycket men om man är svag och aldrig får höra vad fin du är idag, då blir man ännu svagare. Jag vet inte om jag kan bli svagare. Vi lever i ett brukssamhället, det är fult att bli nått, jag ska bli nått. Jag har redan nu fast lön, jag kan handla hur mycket som helst. Men jag får inte höra vad kul utan snarare fyfan att du orkar, varför lever inte du på dina föräldrar? Herregud, man kan inte leva på sina föräldrar i evighet. Jag vill inte att mina föräldrar ska betala allt. Då skäms jag.

Men det är så jag är.

Tack för att ni läste allt, om ni nu orkade. Skulle betyda mycket!