Middagen

Vi var ut och åt när farmor fyllde 75, precis innan vi skulle sätta oss och äta så står jag och min kusin och pratar om allt möjligt hon försöker även få mig att dricka drinken hon har i glaset, som verkligen var stark men duktig som jag är tackar jag nej när mamma och alla andra är med. Rakt framför oss står farfar och vi tittar på honom, han är så vacker (om man kan säga så) han har kostym och allt som man ska ha när ens fru fyller 75. Då säger hon helt plötsligt, Farfar vill inte leva längre, han vill inte vara med.
Vad svarar man då utan att börja grina?
Vi pratar lite om det och han har vart superdålig i 5 år så det är inte så konstigt att han inte vill leva längre, det låter hemskt men jag förstår honom.
Men när man får höra att den människa som betyder så otroligt mycket för en inte vill leva längre då blir jag tom. Hela middagen så fanns tankarna där med mig och tillslut klarade jag det inte längre, jag gick och ringde en väldigt nära vän och pratade, tårarna brände bakom ögonlocken, efter samtalet gick ja in och satte mig brevid honom, la huvudet på hans axel, tog hans hand och han sa: Jag vill gå hem och lägga mig men säg inget till de andra.
Det värsta är att han döljer att han är svag och dålig han vill inte visa det.